skatviken

Vet inte säkert när min fobi för spindlar kom in i bilden.
Kan ha varit när Göran kom in med något i handen och tröck upp det i ansiktet på en när man var liten.
Oftast var det ju inget i handen men tanken på ett äckligt kryp gjorde sitt.
Jag vet att dom inte är farliga. Dom är bara små och äckliga, med äcklig kropp, äckliga långa ben, äckligt snabb när dom springer.
Jag hatar spindlar.
Ute på dasset lever det många olika sorters spindlar. Dom mindre går bra men sen finns det varianten större.
Jag älskar djur i överlag men jag dödar även. Tre djur dödar jag. Dom bör utrotas. Fåglar bör kunna finna annan mat.
Spindlar, mygg och broms. Dessa kryp lever inte länge om jag får tag på dom (eller kastar ett papper på och stampar till väldigt snabbt några gånger och sen kastar pappret utan att se efter hur det gick för kraken.
Jag är ond i själen när det gäller dessa små djur. Eller dom är inte djur. Dom är insekter.
Jag matar gärna fåglarna med massa smarrig fågelmat så länge jag får mörda krypen.
Men jag är ändå tacksam för spindlarna (även om det bara hade kunnat vara två istället för 20) eftersom dom visar med sin närvaro att inget mögel finns i huset.
Säger snällt tack innan min skosula är det sista dom ser.
Ok, jag skulle kunna bära ut dom men eftersom dom är så snabb kanske dom skulle hinna rymma och hamna på mig.
Det skapar panik. PANIK!
Jag fick en spindel på kinden idag. Åh, som jag skrek. En massa svordomar (helvetes jävla äckel kukdjur!! japp kukdjur, ni vet hur det kan bli i panikens hetta. Allt möjligt kommer ur ordhålet kallat munnen). Sen en bisarr rysning genom hela kroppen.
Jag vill bli fri min fobi men tänker absolut inte genomgå någon slags terapi där man har en spindel i handen. Vägrar.

I'll be a killer until I die.